Jag fick en fråga här i bloggen om jag har slutat amma helt nu och ja, det har jag. Eller… jag trodde att jag hade det. Förra veckan blev Alice megaledsen och när Stefan stod i köket och fixade mat till henne slängde jag fram ena bröstet. Jag hade precis duschat och satt med en handduk runt mig och kände bara att jag inte stod ut en sekund till med hennes ledsna gråt. Det kom faktiskt mjölk! Hur länge gör kommer det göra det? Jag tror att det snart är tre veckor sen jag slutade amma helt… Tror, jag är trots att jag inte ammar längre och trots att jag får sova mycket helt virrig. Jag dubbelbokar mig på saker, jag tappar bort saker och jag kan berätta samma sak för mina nära och kära fyrahundrasju gånger.
En bild från i somras när matningen tog väldigt lång tid. Först ammade jag från båda brösten och sen fick hon ersättning.
Men åter till det där med amning. Alice hakade på och åt från mig och det kändes som det mest naturliga i världen trots att det var flera veckor sen sist. Men när Stefan var klar med ersättningen fick hon det istället. Jag har slutat amma, det var bara nåt i mig som kände där och då när hon var ledsen att ”Hon måste sluta gråta NU! Jag bara måste amma”. Jag försöker se det positiva med att inte amma men om jag ska var helt ärlig (och det vill jag ju vara med er) så saknar jag det. Mycket. Jag saknar närheten och jag saknar att vara den som ger henne mat.
Jag hoppas att amningen går bättre med nästa bebis, för jag hade inte planerat att amma A så kort tid som det blev nu. Men ni som följt mig vet ju att jag kämpade som en liten dåre. Jag ville ju verkligen att det skulle fungera. Och jag respekterar de som väljer att sluta tidigare eller amma längre. Alla får göra precis som de vill, jag skriver bara hur jag känner det.
Jag gillar att kunna ha på mig vilka kläder jag vill. Jag gillar också att ha frihet att vara borta i några timmar, men det kunde jag ju när jag delammade också, eftersom Alice tagit flaska utan problem från första början. Sen är det som jag skrivit innan skönt att slippa sår och smärta. Men jag blir lite avis när mina kompisar ammar sina bebisar, det gör fortfarande lite ont i hjärtat tråkigt nog.
Jag letade efter inlägg jag skrivit i bloggen om amning och hittade den här bilden med rubriken ”Snart är resan slut”. Då brast det för mig. Oj vad många tårar! (av lycka!) Alla förväntningar jag hade… Jag tycker att livet som mamma är bättre än vad jag hade föreställt mig, även om att klä på bebisen kläder inte var lika kul/lätt som jag hade trott, haha.
/Angelica
