Min tvilling var otroligt peppad och lycklig (och nervös) inför dagens RUL, jag åkte bil med henne in till stan och vi spelade in en del av nästa avsnitt av podden i bilen. När vi sa hej då önskade jag henne och Ibbe lycka till. Nu kokar jag! Jag är så himla irriterad. Enligt barnmorskan som gjorde ultraljudet var bebisen ”så liten så det går inte att mäta allt som ska mätas”, och sen sa hon ”ja, du är ju lite rund om magen så det blir svårare att se då”. De har fått en ny tid om en vecka.
Okej… varför bokar de in ett ultraljud så tidigt då om bebisen är så liten? Enligt barnmorskan var bebisen inte onormalt liten, men för liten för att hon skulle kunna se. Och varför säger man en sån sak till en människa? Varför påpeka hennes vikt överhuvudtaget? När jag mötte upp Jessica efteråt var hon väldigt ledsen. Hon var så förhoppningsfull innan, såklart var hon glad över att bebisen hjärta slog, men besviken och ledsen över att de inte kunde se mer.
Jessica har bloggat om dagen här. Och såklart fick hon en kommentar om att hon ska sluta sura, att det finns mycket värre saker som kan hända. Tex kunde de ha sagt att bebisens hjärta inte slog, att den hade klumpfot eller att den hade konstig ryggrad. Nej, hörrni, så resonerar inte jag. Ja, det finns alltid alltid värre saker som kan hända. Men ska man alltid utgå ifrån det får man ju aldrig tillåta sig själv att vara ledsen? Det är viktigt att få gråta, viktigt att få uttrycka sin besvikelse och att man blir ledsen och sårad över en sån dum kommentar om vikten. Sen kan man skaka av sig det och gå vidare. Eller älta lite till. Det måste väl ändå få vara upp till var och en?
Som gravid var i alla fall jag extra känslig, extra ledsen men även extra glad. Extra av allt. Jag tog era kommentarer här i bloggen hårdare (om de var lite dumma) och jag grät av glädje när ni skrev fina saker. Jag tycker att barnmorskan idag kunde ha behandlat Jessica bättre, hon är medveten om att gravida kvinnor är fulla av hormoner. Jag hoppas att hon slipper komma till henne nästa gång.
/Angelica
