Jag ligger kvar i sängen, Alice och Stefan sover. Jag tittar på Timehop och gud vad känslosamt det är. Alice var nyfödd och precis allt var nytt. Vi hade blivit en familj och skulle försöka lära känna lilla Sprallan.
Vi var så oroliga över att hon var gul, nu i efterhand vet jag hur vanligt det är. Men där och då, oj vad hemskt det var.
Lyckan var total när vi fick åka hem! Det var magiskt (och läskigt!) att lämna patienthotellet och på skakiga ben ta sig hem med Umbi. Vi hade fått kommentarer här i bloggen om att nyfödda måste ha mössa utomhus (även om det är över 30 grader varmt!) så mössan satt på. Vi var livrädda att göra fel, vi ville ju bara hennes bästa.
Första timmarna hemma. Jag grät och grät och grät. (Av lycka) Jag gick runt med henne i famnen och visade var alla rum låg.
Världens finaste tjej. Jag är så nyfiken på hur Lille Skutt ser ut. Och kommer amningen fungera bättre den här gången? Det återstår att se. Nu är jag i vecka 33!
/Angelica
