Vilken fruktansvärd morgon, kanske den värsta någonsin. När jag var uppe och kissade vid åtta var det mörkt blod på hela pappret när jag torkade mig. Jag drabbades av panik och fick ropa på Stefan. Han är en fantastisk människa som agerar lugnt och stilla, inte som jag som målar upp det värsta tänkbara. Alice är död. Jag måste föda fram ett dött barn var det första jag tänkte.
Jag har läst att från och med nu (eller tidigare, minns inte vilken vecka) så vänder man sig till förlossningen om nåt är fel. Jag klarade av att ringa och prata med barnmorskan utan att gråta och hon sa åt mig att ta det lugnt, men att vi skulle komma in.
Bilresan till förlossningen kändes som en evighet, men när vi nästan var framme kände jag Alice sparka. Den bästa och finaste sparken jag känt. Hon lever!
Vi fick göra olika undersökningar och de kunde konstatera att allt är som det ska. De kunde inte svara på varför jag blödde. Men jag ska ta det lugnt och får jag mer ont eller blöder mer ska jag åka tillbaka. När jag såg Alice hjärta picka på ultraljudsmaskinen blev jag lugn. Jag har på riktigt aldrig varit så rädd innan. Rädd att mista den jag älskar allra mest, en människa jag aldrig ens har träffat.
/Angelica
