Rutinultraljudet gick hur bra som helst, men det tog väldigt lång tid. Först träffade vi en supergullig kvinna som höll på att utbilda sig till ultraljudsbarnmorska. Hon kollade igenom hela bebisens kropp väldigt noga. Men eftersom hon inte var helt färdigutbildad skulle även en annan mer erfaren barnmorska göra samma sak… Då hade jag hunnit bli kissnödig och hon hade svårt att undersöka mig. Jag fick hoppa ner från britsen, torka bort allt kladd på magen och springa till toaletten.
Vi sa redan när vi kom in att vi gärna ville köpa bilder och att om det gick att se, ville vi veta om det är en pojke eller en flicka. Helt plötsligt sa barnmorskan bara ”Ja, det var det. Nu var vi klara. Eller var det nåt mer?”. Då sa jag lite försiktigt att ”Jo, om det går vill vi gärna veta vad det är för kön”. Då undersökte hon igen och sa ”Det går inte att säga helt säkert…” och jag tyckte att jag såg en snopp, så jag sa ”Men… är inte det där en snopp?”. Hon svarade ”Hmm, jo. Ja. Det ser ut som det. Det är svårt att säga helt hundra, men ja, förmodligen en pojke!”. Vi vet alltså inte helt 100%, men det kanske man aldrig kan veta? Men min magkänsla hade rätt, jag har hela tiden tänkt att det är en pojke den här gången. En lillebror.
Jag är så lättad över att allt såg bra ut. Det tog lång tid innan de fick till bra bilder på hjärtat och de stannade även vid ena njuren väääldigt länge. Men allt såg som sagt bra ut! Vi blev flyttade i datum. Förut hade vi fått 16 september som BF, nu fick vi 12 september. Jag är alltså i vecka 18+4 idag och inget annat. Vi fick en bild med oss hem, det är den ovan. Lille Skutt var inte alls sugen på att vara med på bild och höll händerna för ansiktet flera gånger.
/Angelica
